Provar..

publicerat i shopping;
Efter att ha sett på diverse fina bloggerskor som har en sån här underbaring!



Så är nu en likadan på väg hem till mig! Är lite skeptisk till hur den kommer att sitta på mig men jag måste iaf prova för att kunna få den ur sinnet. ; )

Lite tacky kanske...

publicerat i Vardag;
men idag har jag verkligen älskat hela min stökiga, bråkiga, trotsiga och underbara familj!! Det är inte så ofta jag verkligen känner mig tacksam för att vi har lyckats få 2 undrbara barn trots diverse svårigheter. Det är faktiskt ganska så märkligt när man tänker efter att jag/vi trots allt kämpade i 4 långa år innan Filip kom till oss. Att vi sen lyckades få en barn till är ju helt otroligt bara det! <3

Jag och maken har hela tiden varit väldigt överens om att vi är fullkomligt nöjda med 2 barn, dels för att G känner sig för gammal ( han fyllde 40 strax innan Moa föddes ) och sen har vi ju inte helt lätt för att bli gravida som sagt. Jag har ju dock 12 ägg ligger i frysen på USÖ i Örebro som ligger kvar där till 2012.. så möjligheten finns ju kvar..
Vi har som sagt hela tiden varit väldigt överens om att 2 barn är helt tillräckligt men så idag så började vi tramsprata lite med barnen om de skulle vilja att vi fick en bebis till, Filip pratade ett tag väldigt mycket om att han ville ha en lillebror. Då säger G helt plötsligt att han gärna vill ha en bebis till?!?! WHAT??  =) Så nu är disskusionen uppe igen! Jag har ju själv 2 systrar och tycker att det vore trevligt ifall mina barn fick uppleva samma sak som mig.
Mina systrar är mina allra bästa vänner och jag pratar med dem nästan varje dag och de vet allt om mig!



Mina underbara barn!




Idag har som sagt varit en soft dag som inleddes med att jag och Filip åkte ner på stan själva och uträttade lite ärenden! Så skönt att ha bara ett barn med sig och inte behöva jaga 2 barn som busar upp varandra hela tiden. ;)
Sen när vi kom hem så tog jag en prommis med vovvarna och Moa så att fröken kinkig fick somna, det blir ju så när man absolut ska gå upp vid halv 7 fast det är lördag!
När jag kom in från promenaden så hade vårt lördagsbesök dykt upp, ett par som vi gick i föräldragrupp tillsammans med för 5 år sedan och som nu tyvärr har flyttat. Vi umgicks en hel del så jag tyckte det var jättetråkigt när de flyttade och nu hinner vi tyvärr inte träffas speciellt ofta =( Tror det var ett år sen sist?!
Det var iaf jättetrevligt men som vanligt så går tiden alldeles för fort och de var tyvärr tvungna att åka vidare.

Sen fortsatte vi med mysdagen med en brasa och så duschade G och barnen och sen gosade vi allihopa i soffan medans jag och G kollade på "Så mycket bättre" - vilket underbart program!! Missade det tyvärr förra veckan men jag har sett snuttar på datorn och det känns som om att kvällens avsnitt var minst lika bra! Vilken skön människa Di Leva!



6 år gammal bild på mig och älsklingen! Lika kära nu som då! <3

Såååå less....

publicerat i Vardag;
Ja nu har jag verkligen fått NOG!! Jag har jobbat på posten i över 10 år nu och haft lite olika uppgifter men först och främst har jag varit brevbärare och har trivts med det. När jag började så tyckte jag att det var toppen att både få frisk luft och motion samtidigt som jag jobbade.
På den tiden så var det inte heller lika slitigt som nu, inte alls lika mycket reklam och inte lika stora områden att dela ut på. Sen har vi gjort diverse omorganisationer under åren, ibland till det bättre och ibland till det sämre men aldrig så illa att jag har tänkt tanken på att sluta. Det har också alltid funnits lite olika arbetsuppgifter så det har inte blivit tristess pga det. T ex när jag var gravid så var jag inne och jobbade i Företagscenter och träffade kunder, jättekul och perfekt eftersom det var lite jobbigt att köra bil eller springa i trappor. ; )
Kort sagt så har jag i stort sett alltid gillat mitt jobb och inte haft någon anledning att fundera på framtiden men så när jag var mammaledig med Moa så ringde min chef mig och frågade mig om jag vill vara med i en arbetsgrupp.Den skulle genomföra en omorganisation och det skulle vara jag, min chef och en man som är /var arbetsledare. Har varit med i sådana förut och tycker att det är kul och intressant att få vara med och samtidigt få en chans att få säga till om något.

Det visade det sig dock rätt snabbt när jag kom med i gruppen att jag bara var där för syns skull och mina åsikter ignorerades. Jag struntade väl egentligen i det utan gjorde det som man bad mig om och satt vid datorn och skrev olika dokument och gav idéer och feedback. Sen fick jag veta att den man som var med i arbetsgruppen skulle sluta eftersom hans tjänst (som han hade sökt men inte fått) skulle gå till en tjej som just då var mammaledig och har jobbat hos oss endast i ett par år.
När sen den här tjejen kom tillbaka och började jobba så var jag inte önskvärd längre utan hon tog min plats i gruppen.. Jag hade då börjat fundera på att söka till något som kallas för Futurum som innebär att man fortfarande är anställd och har samma lön och samma förmåner som när man jobbar men man får söka jobb, plugga eller starta eget. Verkligen en jättechans att starta om på nytt! Kruxet är bara att efter det året så blir man uppsagd och får inte komma tillbaka så har man inget nytt jobb då så blir man arbetslös..

Tanken hade nu slagit rot och jag funderade länge och väl.....och vägde fördelar mot nackdelar i det oändliga. Samtidigt så gick jag, och flera andra på jobbet, och retade oss på att den här tjejen som hade blivit anställd som arbetsledare på 20% ( dvs EN dag i veckan) hela tiden satt inne hos chefen och inte deltog i det övriga arbetet utan vi andra fick slita häcken av oss som vanligt.
Så en dag när vi som vanligt stressade för att hinna färdigt innan vi skulle gå hem, och vi låg rätt illa till och alla var stressade och trötta så glider den här tjejen förbi och ska gå hem?! 40 minuter innan vi slutar och utan någon förklaring. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och dagen efter lämnade jag in mina ansökningspapper till Futurum.
Fick besked redan någon vecka senare att min ansökan var beviljad och jag fick gå så fort jag ville (?!), kändes ju lite konstigt att man efter 10 år inte ens var värd en fråga varför? Jag hade iofs bestämt mig men det känns som om att jag inte var vatten värd utan det var bara tack och hej..
Mitt slutdatum blev den 1/12 vilket innebär att jag har 4 veckor kvar att jobba efter den här veckan!

För 2 veckor sen genomförde vi då den omorganisationen som inte alls såg ut som det förslag som vi jobbade fram innan jag lämnade gruppen utan vår chef och arbetsledare hade tagit fram ett helt nytt förslag som inte hade någon som helst verklighetsförankring..
Första dagen då vi skulle köra igång så väljer vår chef att gömma sig inne på sitt kontor och ger ingen info, feedback eller stöttning överhuvutaget. Vår arbetsledare hjälper inte heller till utan tycker att det är en bra idé att uppdatera anhöriglistorna (!!?) den dagen och är inne och sitter vid datorn hela dagen..
Sen har det fortsatt i den stilen i 2 veckor och idag så prioriterade vår chef och arbetsledare att åka på en kurs när vi hade ett ganska så akut sjukdomsläge..
Som situationen är på jobbet just nu så är jag alltid stressad och för att hinna med det jag måste hinna på en dag så får jag stressa så att jag inte mår bra.. Känns som om att det är en helt ohållbar situation och alla anställda mår dåligt och känner sig överkörda men det verkar inte vår chef märka eller bry sig om..
Summan av kardemumman är att jag känner mig väldigt nöjd med mitt beslut och de här veckorna som är kvar känns låååånga. Kommer inte att sakna jobbet men definitivt mina arbetskamrater, det är ju trots allt nästan det enda riktiga jobb som jag har haft!

Känns lite läskigt men samtidigt väldigt spännande och roligt! Jag har sökt 2 kurser i Transport och logistik som är på distans och jag får veta i slutet på december om jag har kommit in eller ej. Så nu är det bara att härda ut den sista tiden!


För att inte vara en total gnällspik så måste jag visa några fina bilder på mina små busungar!